Jag vill inte #prataomdet.
Jag tänker inte göra det, jag vill inte riva upp fler sår än vad som är nödvändigt. Jag har nog gråtit klart över mitt förflutna. Kanske?
Vad pratar jag om?
Jo, jag pratar om en folkrörelse som just nu florerar på Twitter, på Facebook. Det handlar om att få fler kvinnor att berätta om sexuella kränkningar som de varit med om. Det handlar om att visa att vi orkar inte mer. Det handlar om vad vi kvinnor (säkerligen en del män med) gör för att få vara nära. Vad vi gör för att få bekräftelse. Vad vi går igenom för en del av de sexuella partners vi är med.
Det handlar om kränkningar, det handlar om våld, det handlar om sexuella övergrepp. Det handlar om förövare och offer. Vuxna. Barn.
Det ÄR viktigt.
Det handlar om vad vi gjort i fyllan och villan. Det handlar om vad vi ser mellan fingrarna med. När vi egentligen bara vill lägga oss ned och gråta. Det handlar om hur vi får stå ut med glåpord. Det handlar om oss, när vi sårade, sargade kryper ihop i fosterställning och gråter för det vi utsätter oss för. Det handlar om det självförakt vi känner för oss själva efteråt. Det handlar om flickor som skär sig, som får öknamn.
Kvinnor som bedövar sig med alkohol för att orka.
Det handlar om den brist på respekt som finns.
Jag vill inte #prataomdet.
Jag vill inte, jag börjar med att #tänkapådet
Det tycker jag att ni med skall göra.
Börja med att #tänkapådet
Sen kan ni #prataomdet För, det skall gudarna veta. Det ÄR viktigt.
Läs mer här:
Kommentarer
Så ofantligt viktigt, så
Så ofantligt viktigt, så överdjävligt svårt....Så bra formulerat av dig Linnéa!
Det som är så svårt med detta är framförallt inte att prata om det utan att tänka på det, att bli medveten (för sig själv) om det. Himmel så många kränkningar jag varit utsatt för, i min desperata kärlekslängtan genom åren. Det finns ännu ogråtna tårar som göms i min trötta kropp, men, jag försöker hela mig, och förlåta mig själv genom att tänka på det- OCH prata om det.
Låt oss se och lyssna på varandra- vi behöver våga, och orka- DET är den läkande och kärleksfulla bekräftelsen.
Ja, att börja med att
Ja, att börja med att tänkapådet är viktigast tror jag. Sätta ord på de tankar man burit med sig genom åren. För, det är en sorg, helt klart.
Dessutom ingenting man vill prata om, egentligen.
Har missat denna viktiga
Har missat denna viktiga debatt när internet krånglat. Väldigt angeläget att vi talar om det, att känna sig kränkt eller dålig är inte rätt, utom när vi blivit våldtagna. Som tur är så är det inte alltid så, jag har varit med om dessa tankar redan i min ungdom för drygt 40 år sedan. Vi har våra 5 sinnen och dom överrumplar oss ,
sen så inser man att det var inte bra och att känslan av kärlek inte existerar som vi trodde just då. Jag tror att vi måste lämna det och se det som en stor och svår erfarenhet. Att vi öppnar upp oss för en man betyder inte att vi är dåliga utan vi är naiva och tror att den andra personen har samma äkta känsla som vi. Detta är inget nytt, unga kvinnor på mormors tid blev utsatt på samma sätt, då fanns inte p-piller eller abort utan konsekvenserna blev förstås förödande. Fördomarna är fortfarande tyvärr starka, glöm inte Hank W "för varje fallen kvinna finns det 100 fallna män" kram mor
Skriv ny kommentar