Olsen.se

Igår gjorde jag något jag kommer att få ångra resten av mitt liv.
Jag tackade ja till att spela med i Innebandylaget som personalen på skolan anordnar? Detta utan att ha en enda aning om hur man spelar innebandy, jag kan inte reglerna, jag vet hur klubban ser ut, jag vet att bollen oftast är vit med hål i.
Men, ungefär DÄR tar det stopp!

Jag har en innebandyspelande son.

Jag är en vansinnigt duktig innebandymamma. Jag har stenkoll på hur man skriker små uppmuntrande hejjarop. Hur man hojtar glatt till bägge lagen att dom är duktiga medans man egentligen hånflinar åt det förlorande laget och inombords skriker sig blå i ansiktet av stolthet till sonens lag.
Det fixar jag i en ögonblinkning.

Jag är dessutom en hejare på att låtsas som om det är hela laget som vinner när jag vet att lagets vinst beror på min son. Är det en förlust så är det laget gemensamt som brast.

Det och att det andra laget antingen:
a) fuskade
b) hade mutat domaren
eller
c) är dopade.

I fallet C är jag ibland helt övertygad om att mitt påstående är korrekt.
När ett helt lag med småpojkar födda -98 eller -01 möter ett liknande lag så förväntar man sig att de skall vara någurlunda likvärdiga i höjd, bredd samt NOLL antal skäggstrån på hakan.
I en del fall har jag faktiskt seriöst funderat om det är papporna vi möter.

Så, det är vad jag kan om Innebandy.
Nu skall jag då spela själv?
Hur i hela friden skall det gå?
Vilken tur att mina barn aldrig kommer att få se mig spela. De kommer förmodligen att vrida sig av skratt. Jag betvivlar starkt att de kommer att stå där och käckt skrika små hejarop till mig såsom jag gjort till dem!
Men, det är OK.
Jag tänker aldrig berätta för dem heller att jag skall spela innebandy, aldrig, aldrig, ALDRIG!!!