Olsen.se

Jag har inte glömt Olsen. Jag vet att den finns. Någonstans så kände jag att jag ville använda den som en mer yrkesrelaterad blogg bara.

Men så slog det mig. Jag har ju inget jobb. Jag är ju arbetslös, fyrbarnsmamma.

Jag vet att någonstans därute finns det ett jobb med mitt namn på. Någonstans så finns det ett jobb där all min kunskap kommer att kunna användas. Ett jobb där mina arbetsgivare uppskattar hur jag är. Spritt språngande galen, spontan. Glad. Vilket jag knappt varit på länge nu.

Tills dess så tänker jag skriva både i denna och i min andra, vk-bloggen. 

Det nya året?

Vad som kommer att hända då kan jag bara sia om.

Jag skall flytta, tillbaka till ursprunget. Det känns skönt. På ett konstigt sätt. Lite läskigt förstås. Jag skall bo själv för första gången sen jag var 18 år.

Jag skall lära mig att skruva i bilar hade jag tänkt. Jag skall lära mig att hantera borrmaskinen. Jag skall lära mig allt sånt jag aldrig kunnat, aldrig orkat ta itu med.

Jag vill inte #prataomdet.

Jag tänker inte göra det, jag vill inte riva upp fler sår än vad som är nödvändigt. Jag har nog gråtit klart över mitt förflutna. Kanske?

Vad pratar jag om?

Social Media Club Umeå har haft sin för året sista Afterwork. 
Som alltid är det spännande innan man möter deltagarna. Vilka är dom? Vad gör dom? Vad vill dom ha ut av detta?

Vi var en tapper skara på sex deltagare som ivrigt diskuterade sociala medier.

Ämnet denna afton var trendspaning och föreläsare/ inspiratör för kvällen var Ann Klefbohm från Umeåföretaget Basemedia. 

Ann hade en hel del nyskapande och inspirerande tankar att komma med men vi deltagare var minst lika aktiva. 

När jag någon gång får råd att köpa en (om en sisådär 10 år kanske) är definitivt en iPad.

Jag var hos bästaste Pernilla och hälsade på och vad tror ni hennes världsresande man just köpt till henne? Jo, en iPad.

Ja, jag fick leka med den. Det var fantastiskt.

Den är som en iPhone men ändå inte.

Jag är kär.

Jag avgudar böcker, jag älskar dem passionerat. Så länge jag kan minnas har böcker varit mitt liv. Doften av dom. Ja, jag vet. Jag har tjatat om detta flera många gånger. Men så är det iallafall. Mina böcker har varit min tröst i alla avseenden. Jag älskar känslan av att vända blad, att känna de olika pappersorternas struktur mot mina fingertoppar. Känslan när en helt ny, oöppnad bok landar framför mig. Den är magisk.

När man sätter sig och skall lista alla goda kvaliteter man har som person så är det fruktansvärt lätt att dessa kvaliteter förminskas och att man blir yttepytteliten.

Ja, jag generaliserar. Jag får göra det för jag tror inte att jag är ensam om att känna såhär.

 Vem överlever utan Facebook nuförtiden (förutom min mor och svärmor då)? Det finns inte ett enda företag med lite självaktning som inte finns på Facebook. Det finns inte en enda mediamänniska som inte finns på Facebook (om man inte skyr publicitet förstås). De flesta inbjudningar sker via Facebook. De flesta kontakter knyts via Facebook. 

Jag fullkomligen avgudar min blogg. När jag slutade skriva på den gamla, vk-bloggen så gjorde jag det av väldigt enkla anledningar. Jag ville ha en blogg som kunde fylla mitt behov.

Väldigt enkla behov.
1) den skulle ha en enkel adress.
Inga långa krångliga adresser eller webhotell där jag var en i mängden. För en sak är säker. Jag är INTE en i mängden.  

2) enkla funktioner. 
Jag ville ha möjlighet att skriva vad jag ville. Jag ville inte känna att jag blev styrd av någon. Att mina inlägg stod under hård bevakning och kunde plockas bort om det inte passade VK.

Detta är INTE en Recension av Revolt Del 3 I Hungerspelen av Suzanne Collins

Detta är mer bara mina tankar och funderingar och min irritation över att jag inte kan dra ut på mina lustar. Att om jag vill något, då vill jag det NU. Säkerligen så är det ett sjukligt beteende, jag vet inte. Det fungerar ju bra med böcker, där de enda som blir lidande är min familj som knappt ser mig när jag är inne i mina lässkov.