Olsen.se

Jag skall på Bokmässan.
Det känns helt overkligt, vansinnigt otroligt men helt underbart.

Min chef anser att att jag borde fara.
Fast jag "bara" har praktik.

Om jag inte vore så rackarns cool så skulle jag gråta av lycka (fast jag gör ju det, egentligen, Shhyysh!!!).

Fram till nu har min praktik egentligen mest gått ut på att försöka få i ordning cafeet, varit med elever och försökt få någon slags struktur på VAD jag egentligen förväntas göra.
Biblioteket har varit kraftigt eftersatt även om jag har försökt att smita till mig en liten stund där varje dag.

Igår gjorde jag något jag kommer att få ångra resten av mitt liv.
Jag tackade ja till att spela med i Innebandylaget som personalen på skolan anordnar? Detta utan att ha en enda aning om hur man spelar innebandy, jag kan inte reglerna, jag vet hur klubban ser ut, jag vet att bollen oftast är vit med hål i.
Men, ungefär DÄR tar det stopp!

Jag har en innebandyspelande son.

För några dagar sedan satt jag och min yngste son vid datorn.
Jag skulle skriva ett blogginlägg och hade som vanligt ingen som helst inspiration.
Så... jag frågade sonen.
- Vad skall mamma skriva om?
Han, less som han faktiskt är på att jag snor datorn (även om detta egentligen är föräldradatorn) så sa han:
-Men åååhhh, mamma! Men...skriv om en Varg som bor i ett bajshus!

Så, nu gör jag det.
Skriver om en Varg som bor i ett bajshus alltså.

Idag har jag varit engelsklärare.

Mina utlandsvistelser och mina i övrigt förvärvade kunskaper i det engelska språket är tämligen rostiga.
(Det var ju några år sedan jag var barnflicka i USA och några år sedan jag läste på komvux)

Det var tur att eleverna jag skulle undervisa endast var 12 år och därmed grymt imponerade att bibliotekarien, cafeterianen, N's mamma och E's moster faktiskt kunde prata engelska.
Jag gjorde ETT misstag, när eleverna var (i mina öron) för högljudda så sade jag, allt för att vara så engelsk som möjligt (nå, amerikansk engelsk som jag pratar då);
- Hush!

Jag börjar bli rätt desperat känns det som.
Det känns som om jag inte lever mitt eget liv, utan att någon annan styr det åt mig.

Jag har varken råd, tid eller förmåga att styra runt heller.
Jag kan bara följa, snällt.
Nicka på de rätta ställen.

Men, om jag hade råd.
Om jag hade tid.
Om jag hade pengar...

Då skulle jag fara på intressanta föreläsningar. 
Jag skulle förkovra mig i litteratur jag annars inte skulle läsa.
Jag skulle ta kurser, för min egen skull.
Jag skulle resa.
Nej, inte till de av resebyråerna rekommenderade ställen.

Igår var jag på stadens lokala pub.
Jag gick till baren för att köpa en öl men möttes av en väldigt suspekt och misstänksam bartender som insisterade på att jag skulle legitimera mig.

Jag då, som är en lätt överviktig (viktig person), gråhårig, sliten och slapp kvinna som fött alldeles för många barn... skulle alltså identifiera mig.
Ok, jag studsar (väldigt lycklig må jag säga) iväg till mitt bord, hämtar min börs, plockar fram körkortet och visar den stackars generade bartendern mitt körkort. Bartendern visste inte riktigt vilket håll han skulle titta åt.

Må vara att min ajfån är min bästa kompis. 
Att den tröstar mig när jag är ledsen.
Att den ger mig ytterligare glädje när jag är glad.
Att den är grädden på moset i mitt liv, sockret på tårtan osv.
En yttepytteliten sak bara...
Varför fungerar inte chatfunktionen på Facebook med iPhonen?

Jag blir knäpp, speciellt då jag faktiskt ser att någon har försökt att komma i kontakt med mig och jag inte svarat. det är precis som om de tror att jag med flit ignorerar dem. Att jag är selektiv i vem jag vill svara i chatten?
Så är ju inte fallet.
Jag får inga notiser.

Innan jag fick barn drömde jag om rikedomar, flärd och lyx.

Jag såg mig själv Leva ett liv som verkligen inte innefattade tvätthögar i massor.
Disk.
Leksaker överallt eller sågspån.

Jag skulle ha hembiträden, en kokerska som varje dag tillagade en näringsmässigt rätt sammansatt middag till mig och min man, den stenrike oljeprinsen som inte bara var multimiljardär, han var även en av de snyggaste männen som levde på jorden.
Må vara att jag läste en aning för många kärleksromaner a la Jackie Collins men så skulle mitt liv iallafall se ut.

Imorgon...

Ny måndag.
Ny vecka.
Nytt liv.
Nystart.

Jag har gjort bokslut med gamla "onda andar" som krampande hängt över mina axlar länge nog. Det känns skönt. Befriande på ett sätt, sorgligt på ett annat.
Det drabbar inte bara mig utan hela min familj, sorgligt nog.

Nu finns det inga fler onda andar kvar, bara goda.

Jag har kommit till slutsatsen efter många månader (ja, man kan till och med tala om år) av självförakt och självdestruktivitet, att jag faktiskt är någon.

Inte bara mamma, även om jag känner mig som en ganska bra mamma.

Funderar lite på varför jag skriver blogg.
Tanken var ju att jag skulle skriva om böcker men då jag inte varit läslustig på hela sommaren så försvann det lite och denna urartar sig till att bli det jag mest fruktar:
- En dagbok.

Ja, jag vet att jag tjatar om detta men jag vet faktiskt inte varför jag skriver just nu.

Jag fick en fråga på mitt nya jobb om varför jag skriver blogg och vad jag tror att jag kan tillföra världen med mitt skrivande?
- Absolut ingenting svarade jag.
För så är det ju.

Men, det är ju faktiskt inte bara med mitt skrivande det är så.